jagochmonkis

Det var det Monkis tänkte på när hon gjorde en paus på 1000-meters höjd pä vägen till Babia Gora (1725 m), en av de högsta topparna i Polen. Vädret blev värre och värre men det brukar ju vara så i bergen och Monkis visste att hennes tjat inte kunde hjälpa mycket åt dimman och vinden. Hon var väldigt trött men hon kände att hon fick en chans att pröva sin vilja och sin uthållighet (både den fysiska och den psykiska). Därför kämpade hon hårt för att övervinna sig själv. Äntligen anlände hon på toppen trött men glad över den lilla succé hon gjort.

Monkis kompisar på vägen upp

Att kämpa med sig själv är att överskrida sina möjligheters gränser. Här en annan gräns: gränsen mellan Polen och Slovakien.

Studerar man filologi, får man räkna med att man för eller senare blir tvungen att  läsa teoretiska texter om litteraturvetenskap. Dessa texter är som sagt mycket teoretiska och handlar om  textanalys, om metoder som tillämpas vid en texts behandling, ibland analyserar de även hur ett verk analyserats eller kommer att analyseras. 

Man skulle kunna tänka att målet med såna texter är att FöRKLARA . Kanske gör de det, men isåfall är det i en så otillgänglig, krånglig och ointerssant form att även de ivrigsta studenterna*  ger  upp sitt sökande efter svaret.  Man kan lungt säga att dessa texter inte klargör någonting. Deras  alltför elokventa författare hävdar bara överlägset sina synpunketr. 

Vilken effekt har  läsningen av de teoretiska texterna ?  Jo, förutom att de flesta  stackars studenterna  blir helt förtvivlade och vet  ännu mindre än de visste innan de börjat läsa texten, förblir läsningen ganska ineffektiv eller resulterar den i bedrövliga  blogginlägg.

Här ett litet avsnitt ur dagens text (Hans Robert Jauss “Den poetiska texten i läsarternas historiförvandling (med Baudeleires >>Spleen << II som läseexempel)”, översatt från tyska av J. Retzlaff)):

I den estetiska varseblivningens eidetiska reduktion kan explikationens reflexiva reduktion, där texten uppfattas som svar på en implicit fråga, i förstone vara suspenderad men ändå verka i den läsning som gör det möjligt för läsaren att erfara språkets virtualitet och därmed världen i dess betydelseöverflöd.

Hjälp!

* Med ordet "studenter" menas här polacker som studerar svensk filologi i Polen; det kan hända att det är bara de som inte fattar vad texten som finns citerad i den nedre delen av detta inlägg  betyder.

Det kunde ha varit en underbar helg i bergen, men är man sjuk och hostar som en babian (vilket uttryck! -hittat på en dålig blogg) får man stanna hemma och nöja sig med att göra något annat, t ex läsa böcker som man inte hunnit läsa än.

After the rain kommer solen äntligen.

Men det känns som om solen gått sönder. Den skiner, men den värmer inte.

Varje år efter att man har konstaterat detta (varje år gör man det med samma förvåning och hopplöshet), vet man att Sommaren är över. Definitivt.

Det är mycket som kommer att finnas i minnet under rubriken ”Sommaren noll-åtta”.

Bland annat är det en skitduktig man som heter Sérgio Mendes och spelar soliga brasilianska rytmer.

Här: Funky Bahia med Will i. am's gulliga röst.

Det regnar.

Det regnar stillsamt.

Det har regnat i sex dagar nu utan en enda paus. Kallt, blött, mörkt.

Man kanske kunde sjunga något för att trösta sig själv? Det finns många låtar som har regn i namnet.

Gene Kellys „I’m singing in the rain” vore passande om det regn vi just nu talar om var ett oväntade och KORT sommaroväder på Broadway. Men det regn vi just nu talar om är för det första inte sommarregn och för det andra så är vi i Krakow, Polen, inte i någon amerikansk film, fifan!

En annan kille som är very happy när det är blött och mörkt är B.J. Thomas, Raindrops keep falling on his head, men har klagar inte, han vet att han inte kan stoppa regent genom detta. Här kan man fråga sig: skulle han kunna sjunga vidare på det viset, om han hade upplevt det regn vi just nu talar om?

Det finns flera som är nöjda och glada vare sig det regnar eller ej, t ex The Beatles. I deras korta låt “Rain” har de uppnått naivitetens topp. The weather’s fine, enligt de.

Konstigt nog handlar de flesta låtar som har ordet regn i namnet antingen om folk som är glada över det dåliga vädret eller om kärleken.

Kanske är det andra inte så konstigt, för alla låtar som blivit kända handlar just om kärleken, om tillsammans-stunder eller om ensamma tårögda timmar i väntan på den kärastes come back

Här har vi kärleken i en regnig version:

För Madonna är själva regent som kärlek: “Your love is coming down like rain” sjunger hon i en låt som underligt nog heter “Rain”.

Orup & Marit Bergman lever i en solig stad där blommorna vissnar av torkan, alla solar i trädgården, men de två har visserligen varit dåliga gubbar, för det är blött och kallt i deras hjärtan och var och en av dem sjunger “Jag har bara regn hos mig”.

Om de två kunde träffa Rihanna som vill dela sitt paraply, eftersom it’s raining, raining, oohh baby it’s raining, raining, skulle de säkerligen känna sig bättre.

Också Weather Girls har en låt där regn och kärlek fått sin palts. Den är roligast av alla regniga låtar, kanske därför att den inte handlar om regn. It’s raining men hos Weather Girls. Här är det långt ifrån att regna män, här regnar det katter och hundar.

De som bor i länder där det är mer regniga än soliga dagar per år brukar säga att det inte finns dåligt väder, dåliga kan bara kläder vara.

Jaja, det var bra och klokt sagt men man orkar inte vara pussitiv efter en vecka långt regnande.

Visst skapar regent en specifik stämning osv, men November rain mitt i september känns lite onödigt och för tidigt.

I Tatrabergen på över 2000-meters höjd.
Dimman dansar med vinden runt bergstopparna, de få växterna som finns här står stilla och frusna mitt på sommaren. Ju längre upp man klättrar, desto större är tystnaden. Någonting farligt och fascinerande hänger i luften.

Väl uppe på toppen: kroppen darrar av köld, ögonen ser dimman som döljer vackra utsikter bakom sig, läpparna säger: det var inget fint väder idag och tankarna viskar: ändå var det värt att gå hit i 4 timmar.

På vägen ner blir naturen lite vänligare: för en kort stund lyser solen upp hela landskapet. Bergen, dalen och sjöarna ser kungliga ut. Sen kommer molnen tillbaka, men glädjen finns kvar.

Efter hela dagens vandring är hjärtat och hjärnan rena.

Beirut.

Fem kvinnor.

Verkligheten som inte alltid låter drömmarna att gå i uppfyllelse.

Caramel av Nadine Labaki.

En av mina drömbilar

Under de två senaste veckorna hade Monkis praktik på svenska konsulatet. Varje dag när hon yrvaken åkte dit ca kl. 9.30, behövde hon lyssna på två låtar (den ena mycket gammal, den andra inte mycket gammal) som piggade upp henne. Hon blev till och med beroende av de låtarna och även nu, när praktiken är slut behöver hon lyssna på dem på morgnarna (fast "morgonen" inebär inte kl. 9 längre, utan typ 13).

Först i raden spelar hon George Michaels ”Faith”. Hon spolar 45 sekunder framåt, för låten börjar lite flegmatiskt, vilket hon inte kan tåla tidigt på morgonen . Sen smäller det ;)

När hon kollar på videon från året 1987, kan hon inte låta bli att skratta. Georges fula skor, tajta jeans, lederjacka, tvådagarsskäggväxt, pilotbrillor och frilla + gitarr och Elvisrörelser påminer i högsta grad om Monkis svenska favorit (NOT!) Brolle Jr.

Originalet. Kopian.

Ska ni se videon, lägg märke till den hemlighetsfulla tjejen vars ben är låååånga och fina, men hon verkar inte ha något mer – varken en kropp eller ett ansikte.Hon har bara lila, respektive vita högklackade skor som i och för sig är snyggare än Georges skodon.

Den andra låten Monkis brukar spela är ”Paper planes” av M.I.A.. Det är en helt annorlunda musik än Michaels söta hit, även om klädstilen i videon är mycket 80-tal (Åttiotalet, vart tog du vägen? :))Bäst av allt är refrängen.

M.I.A. - revolutionär songwriter, bildkonstnär och kläderdesigner.

Monkis tog med sig till Polen inte bara mig utan också sin kompis Annika som ville besöka Krakow och se hur folk klarar att leva i ett land som inte är Sverige.

Redan på vägen från flygplatsen fick Lilla Nickan uppleva en chock.

-Varför kör han i 100 när det står 60 på skylten?, frågade hon förskrämd, vilket fick Monkis och chauffören Michal att skratta.
- Det går inte att köra så långsamt, Hjärtat. Man blir tvungen att köra så som de andra gör, annars tutar de och svär, svarade de.
- Det är ju livsfarligt att åka så snabbt speciellt på såna vägar.

Vägarna i Polen är inte av den bästa kvalitén, de är nämligen mycket ojämna. Att köpa en bussbiljett betyder inte bara att köpa en resa, utan också att skaffa sig ett gratis inträde på berg- och dalbana. Det kan vara ett roligt äventyr för en främling som bara stannar några dagar i Polen och köper bussbiljett inkl. roller coasterresa för typ 6 kr. Men roligt är det inte för alla Polenbor som får kämpa med de ojämna vägarna vare sig de åker på semester eller till jobbet.

En annan fråga förbunden med transportmedel dök upp när Lilla Nickan och Monkis var i Auschwitz och ville åka tillbaka till Krakow.
-Varför tar det dubbelt så mycket tid att åka tåg jämfört med att åka buss?, fragade Lilla Nickan.
Den frågan har också gjort Monkis fundersam många gånger. Det enda som hon kom på var en formel:

Ju längre sträckan desto snabbare är tåget famme.
Ju kortare sträckan desto fler byten och desto mer tid tar det att åka .

Det tar alltså lika mycket tid att åka 7 mil från Auschwitz till Krakow som att åka 30 mil från Warszawa till Kraków.

Några andra upptäckter som Lilla Nickan gjorde under Polenresan var:

-att det t ex kan bo 6 personer i en lägenhet på 3 rok (inte max 3 pers som det brukar göra i Sverige isåna lägenheter),
-att man ska stiga på en buss som redan är packad med folk, för nästa bussen som kommer kommer också att vara full,
-att dom har god mat i Polen,
-att dom är snälla och roliga, särskilt Monkis studiekompisar som kan svenska och hennes bröder som inte kan det,
-att äldre kvinnor oftast har på sig kjolar,
-att många män är skäggiga eller har mustasch,
-att polska är ett svårt språk, men man kan lära sig det om man bara vill,
-att ölen är billig,
-att man inte bör dricka vatten direkt ur kranen,
-att vatten går att dricka när man har kokat det,
-att det inte brukar finnas hissar i fyravåningshus,
-att man inte behöver ta en kölapp när man står i kö,
-att det går att köpa smala cigaretter (vanligen är det kvinnor som röker såna, när killar gör det är det lite väl bögigt).

Upptäcktsresan slutade efter sex dagar med att Lilla Nickan nöjd och belåten åkte hem med nya erfarenheter, fetaost, en vinflaska, polsk choklad och andra suvenirer i bagaget.

Lilla Nickan slösar inte bort tiden som hon kan använda för att plugga polska ord.

Lilla Nickan upptäcker en vacker utsikt på Stora Torget från Mariakyrkans torn.

Ett exempel på en polack med mustasch: Lech Walesa, som 1983 fick Nobels fredspris och 1990 blev Polens första demokratiska president.

Slim-cigg i en hand som tillhör en av de mest kvinnliga kvinnorna i Polen (dom sager det), skådespelerskan Grazyna Szapałowska.

Nu är jag och Monkis tillbaka i Krakow.

Jag ville stanna i Sverige, lämna henne ensam på vägen hem, gömma mig i skuggan av internatet, smälta samman med de andras skuggur, men Monkis var hjärtlös mot mig, hon verkade inte se hur jag plågades och jag fick åka med henne. Eller kanske märkte hon mina plågor, men tog på sig masken "Monkis' stoneface" och verkade kall och ogiltig. Jag såg henne gråta några gånger under de sista dagarna, men det var inte mitt problematiska läge hon grät för. Det var det hemska ordet SLUT som gjorde henne tårögd.

SLUTET innebar:

-ingen mer biljard i källaren och inget mer snack om livet ute på fältet med Calle

-inga mer Camillas ordlekar vid matbordet

-inget mer Uskisktatt och inget mer tevespel i dagrummet

-inga mer Sinkos sträcka-på-benen-övningar vid ingången till internatet

-ingen mer Franz som sjunger mmmmm medan han viker ihop sina sägnkläder i tvättstugan

-inga mer fester vid det där jävla bordet

-ingen mer dans i källaren

-inga mer lektioner under vilka man inte behöver göra någonting

-ingen mer matbuss till Sala på torsdagar

-inga mer ensama promenader

-inga mer de andra människor, situationer och grejer som var så karakteristiska bara för det stället

Det var ett stort slut i Monkis liv. Hon kom till Tärna från ett annat land och stötte på en annorlunda kultur, fick se ett annat liv och blev en del (om inte till 140%, så säkert till 100%) av det livet, vilket hon inte skulle ha trott när hon darrande av rädsla satt på flyget till Sthlm den nionde januari 2008.

Och nu fick hon lämna det lugna och trygga landet Sverige och droppa in i den polska vimmeln bestående av hektiskt storstadsliv, universitetsstress, trång i bussar, miljöOvänligt tänkande, pajande bilar, alkisar i parken och "har inte tid"-fraser som ar svar pa allting.

Tärnasagan är slut, men jag och Monkis hoppas att det blir mer Sverigesagor.

Att festa vid det dar javla bordet

Att vara Millis under det dar javla bordet

Att ha det glassssigt!

She is impressed.

Hon kommer aldrig att glömma PoesiPerformance i Sala (21/05/08, 18.30, Café House).
Den hette "Självbilder" och medverkande var fem hennes favoritskrivare på Tärna, dvs. Brorsan, Callis, Millis, Urranock och Werner. 
De presenterade sina egna dikter på scenen. Det var ingen vanlig poesikväll, det var en riktig performance med en teflonpanna, en Leinarmask, zebrakalsonger och en mysig mössa.

De fem unga stora skapade en otrolig stämning med sina texter. Man fick allt i ett: roliga bitar, aggressiva inslag och nostalgiska barndomsbilder blandade med mörka reflektioner om livet och om sitt eget jag.  

Namnet på performance fick Monkis att tänka på Nennes välkända fråga: "Vad har du för självbild egentligen?" och svaret kom i form av ett fantastiskt framträdande som var sammansatt av olika självbilder. För man har inte samma självbild hela tiden, den varierar för varje minut och för varje situation man är med om.

Monkis satt på sin stol som förlamad, hon kunde inte sluta se på sina favvosvennar för de var såååååå brrrraaaa!