jagochmonkis

Under de två senaste veckorna hade Monkis praktik på svenska konsulatet. Varje dag när hon yrvaken åkte dit ca kl. 9.30, behövde hon lyssna på två låtar (den ena mycket gammal, den andra inte mycket gammal) som piggade upp henne. Hon blev till och med beroende av de låtarna och även nu, när praktiken är slut behöver hon lyssna på dem på morgnarna (fast "morgonen" inebär inte kl. 9 längre, utan typ 13).

Först i raden spelar hon George Michaels ”Faith”. Hon spolar 45 sekunder framåt, för låten börjar lite flegmatiskt, vilket hon inte kan tåla tidigt på morgonen . Sen smäller det ;)

När hon kollar på videon från året 1987, kan hon inte låta bli att skratta. Georges fula skor, tajta jeans, lederjacka, tvådagarsskäggväxt, pilotbrillor och frilla + gitarr och Elvisrörelser påminer i högsta grad om Monkis svenska favorit (NOT!) Brolle Jr.

Originalet. Kopian.

Ska ni se videon, lägg märke till den hemlighetsfulla tjejen vars ben är låååånga och fina, men hon verkar inte ha något mer – varken en kropp eller ett ansikte.Hon har bara lila, respektive vita högklackade skor som i och för sig är snyggare än Georges skodon.

Den andra låten Monkis brukar spela är ”Paper planes” av M.I.A.. Det är en helt annorlunda musik än Michaels söta hit, även om klädstilen i videon är mycket 80-tal (Åttiotalet, vart tog du vägen? :))Bäst av allt är refrängen.

M.I.A. - revolutionär songwriter, bildkonstnär och kläderdesigner.

Monkis tog med sig till Polen inte bara mig utan också sin kompis Annika som ville besöka Krakow och se hur folk klarar att leva i ett land som inte är Sverige.

Redan på vägen från flygplatsen fick Lilla Nickan uppleva en chock.

-Varför kör han i 100 när det står 60 på skylten?, frågade hon förskrämd, vilket fick Monkis och chauffören Michal att skratta.
- Det går inte att köra så långsamt, Hjärtat. Man blir tvungen att köra så som de andra gör, annars tutar de och svär, svarade de.
- Det är ju livsfarligt att åka så snabbt speciellt på såna vägar.

Vägarna i Polen är inte av den bästa kvalitén, de är nämligen mycket ojämna. Att köpa en bussbiljett betyder inte bara att köpa en resa, utan också att skaffa sig ett gratis inträde på berg- och dalbana. Det kan vara ett roligt äventyr för en främling som bara stannar några dagar i Polen och köper bussbiljett inkl. roller coasterresa för typ 6 kr. Men roligt är det inte för alla Polenbor som får kämpa med de ojämna vägarna vare sig de åker på semester eller till jobbet.

En annan fråga förbunden med transportmedel dök upp när Lilla Nickan och Monkis var i Auschwitz och ville åka tillbaka till Krakow.
-Varför tar det dubbelt så mycket tid att åka tåg jämfört med att åka buss?, fragade Lilla Nickan.
Den frågan har också gjort Monkis fundersam många gånger. Det enda som hon kom på var en formel:

Ju längre sträckan desto snabbare är tåget famme.
Ju kortare sträckan desto fler byten och desto mer tid tar det att åka .

Det tar alltså lika mycket tid att åka 7 mil från Auschwitz till Krakow som att åka 30 mil från Warszawa till Kraków.

Några andra upptäckter som Lilla Nickan gjorde under Polenresan var:

-att det t ex kan bo 6 personer i en lägenhet på 3 rok (inte max 3 pers som det brukar göra i Sverige isåna lägenheter),
-att man ska stiga på en buss som redan är packad med folk, för nästa bussen som kommer kommer också att vara full,
-att dom har god mat i Polen,
-att dom är snälla och roliga, särskilt Monkis studiekompisar som kan svenska och hennes bröder som inte kan det,
-att äldre kvinnor oftast har på sig kjolar,
-att många män är skäggiga eller har mustasch,
-att polska är ett svårt språk, men man kan lära sig det om man bara vill,
-att ölen är billig,
-att man inte bör dricka vatten direkt ur kranen,
-att vatten går att dricka när man har kokat det,
-att det inte brukar finnas hissar i fyravåningshus,
-att man inte behöver ta en kölapp när man står i kö,
-att det går att köpa smala cigaretter (vanligen är det kvinnor som röker såna, när killar gör det är det lite väl bögigt).

Upptäcktsresan slutade efter sex dagar med att Lilla Nickan nöjd och belåten åkte hem med nya erfarenheter, fetaost, en vinflaska, polsk choklad och andra suvenirer i bagaget.

Lilla Nickan slösar inte bort tiden som hon kan använda för att plugga polska ord.

Lilla Nickan upptäcker en vacker utsikt på Stora Torget från Mariakyrkans torn.

Ett exempel på en polack med mustasch: Lech Walesa, som 1983 fick Nobels fredspris och 1990 blev Polens första demokratiska president.

Slim-cigg i en hand som tillhör en av de mest kvinnliga kvinnorna i Polen (dom sager det), skådespelerskan Grazyna Szapałowska.

Nu är jag och Monkis tillbaka i Krakow.

Jag ville stanna i Sverige, lämna henne ensam på vägen hem, gömma mig i skuggan av internatet, smälta samman med de andras skuggur, men Monkis var hjärtlös mot mig, hon verkade inte se hur jag plågades och jag fick åka med henne. Eller kanske märkte hon mina plågor, men tog på sig masken "Monkis' stoneface" och verkade kall och ogiltig. Jag såg henne gråta några gånger under de sista dagarna, men det var inte mitt problematiska läge hon grät för. Det var det hemska ordet SLUT som gjorde henne tårögd.

SLUTET innebar:

-ingen mer biljard i källaren och inget mer snack om livet ute på fältet med Calle

-inga mer Camillas ordlekar vid matbordet

-inget mer Uskisktatt och inget mer tevespel i dagrummet

-inga mer Sinkos sträcka-på-benen-övningar vid ingången till internatet

-ingen mer Franz som sjunger mmmmm medan han viker ihop sina sägnkläder i tvättstugan

-inga mer fester vid det där jävla bordet

-ingen mer dans i källaren

-inga mer lektioner under vilka man inte behöver göra någonting

-ingen mer matbuss till Sala på torsdagar

-inga mer ensama promenader

-inga mer de andra människor, situationer och grejer som var så karakteristiska bara för det stället

Det var ett stort slut i Monkis liv. Hon kom till Tärna från ett annat land och stötte på en annorlunda kultur, fick se ett annat liv och blev en del (om inte till 140%, så säkert till 100%) av det livet, vilket hon inte skulle ha trott när hon darrande av rädsla satt på flyget till Sthlm den nionde januari 2008.

Och nu fick hon lämna det lugna och trygga landet Sverige och droppa in i den polska vimmeln bestående av hektiskt storstadsliv, universitetsstress, trång i bussar, miljöOvänligt tänkande, pajande bilar, alkisar i parken och "har inte tid"-fraser som ar svar pa allting.

Tärnasagan är slut, men jag och Monkis hoppas att det blir mer Sverigesagor.

Att festa vid det dar javla bordet

Att vara Millis under det dar javla bordet

Att ha det glassssigt!