jagochmonkis

Som sagt kom jag till Sverige i januari 2008. Den nionde. Monkis följde efter mig.
Redan under flyget slog mig en tanke: hon måste ha anat att jag hade tänkt resa för hon tog med sig två tunga väskor. I dem hade hon allt som hon behövde: varma kläder, tandborste och godis.

På något konstigt sätt lyckades hon att ta sig till en folkhögskola, Tärna. Hon hade även en inbjudan med sig!
Då blev jag förvirrad för någonting stämde inte längre. Hur kunde jag ha missat att hon blivit bjuden till en skola i Sverige?!
Hon måste ha planerat den resan i smyg. Jag kände mig lurad. Och dum.
Hade det inte varit jag som ville fly från henne? Hade det varit hon som hela tiden drivit mig och planerat varje min rörelse?
Helt plötsligt rasade min värld.
Det som i många år hade varit en sanning för mig, visade sig helt plötsligt vara min inbillning.

Jag gav upp. Nu var det hon som bestämde och jag följde med.

Jag såg på henne att hon var jätteskraj när hon åkte buss från flygplatsen. Hon var rädd att hennes språkkunskaper inte skulle duga. Hon älskade att leka med ord, att skapa nya överraskande ordkombinationer. Det kunde hon göra på polska. Nu gick det inte längre. Hon kände sig begränsad och osäker i det främmande språket. Hon hade studerat svenska i drygt två år och hon ville utveckla sina kunskaper. Därför kom hon till Sverige. (det var alltså inte jag som planerat vår resa...)

Hon skulle tillbringa fem månader bland människor som hade svenska som modersmål.

När tiden att gå in i internatet var inne, kände hon sig orolig. Samtidigt var hon nyfiken.

"Vilka är det som jak ska tillbringa ett halvt år med?" - tänkte hon medan en vänlig man som var skolans rektor öppnade dörren till hennes rum.
" Kommer de att förstå vad jag säger? Kommer jag att förstå dem?" - oroade hon sig medan hon stod framför folk som satt i dagrummet och tittade på henne.

Hon presenterade sig för alla, fick kvällsmat som hon inte orkade stätta i sig och försökte fatta vad svenskarna, som hon i just den stunden ansåg vara lite vilda, talade om.

De spelade ett sällskapsspel som gick ut på att en person i laget fick beskriva ett ord och de andra måste gissa vad det var för ord. Plötsligt hörde jag henne säga: "förstoppning". Hon kom på ett ord som en av tjejerna inte kunde gissa.
När hon hade sagt det fick hon genast samvetskval.

"Nu kommer de att tänka att jag är knäpp. Jag kan inte ens säga en korrekt mening på svenska, men jag bombar dem med de konstigaste orden."
Ändå försökte hon hålla god min.

Det var roligt i dagrummet, men just nu ville hon vara ensam.
Hon behövde bearbeta hela dagen och lugna ner sig.
Trots att jag fortfarande var sur på henne, började jag tycka synd om henne.
Hon längtade så fruktansvärt. Hon längtade till både det som hon lämnat i sitt land och till det som hon inte kände, till det som väntade på henne i Sverige.