jagochmonkis

Nu, när vårvädret är så fantastiskt, tänker Monkis ofta på de två tjejer som hon förra året delade lägenheten med. 
På vårkvällarna brukade de sitta på balkongen och dricka iskallt öl.

Ölet smakade som mest efter hela dagens pluggande och brådska.
Medan de chillade på sin balkong nådde dem ljud och lukter från kvarteret. Och det var ännu ljuvligare att sitta där, dels avskärmad från omvärlden, dels mitt i det livet som pågick i det stora huset med tiotals lägenheter som rymde hundratals historier.

Solen höll på att gå ner, de rökte cigaretter, drack sitt öl och njöt av de korta stundernas lycka.
 
                   

Monkis leker familj med dem andra i internatet. Familjen är en typiskt svensk splittrad familj.
Monkis' pappa har en tjej och en dotter som är halvsyster till Monkis. Halvsyrran är dock inte dotter till pappas tjej, för pappas tjej har inga barn.

 Pappa                             Halvsyrran

Monkis' mamma är ensamstående för tillfället. Förutom Monkis har hon en son som inte är son till Monkis' pappa. Han är alltså Monkis' halvbror.

 Monkis leker med sin halvbror. Jag på väggen.

Monkis' pappa har en polare som samtidigt är familjens gode vän. Han och farsan träffas väldigt ofta så som bästa polare brukar göra. Tillsammans kollar de på matcher, dricker öl, spelar kort och käkar snabbmat.

 Pappas polare och pappas tjej.

Monkis' mamma är en fantasifull kvinna som låter barnen göra vad de vill, men samtidigt är hon gullig och tycker synd om dem när de är stackars.

   Monkis' mamma

Det gör ingenting att familjen är splittrad. Monkis tycker mycket om sina föräldrar och halvsyskon och pappas tjej och hans polare. De har det jättekul tillsammans varje gång de träffas.

Att börja i en svensk folkhögskola var  en stor chock för Monkis. 
Redan under de första lektionerna konstaterade hon att man inte behövde göra särskilt mycket i skolan.

En vanlig dag i skolan ser (ur Monkis' perspektiv) så ut:
Läraren kommer, pratar en stund om ett ämne och lämnar en uppgift som eleverna borde (inte måste!) klara. Snart är det dags att fika, så de hinner inte ens börja med att läsa vad uppgiften handlar om. Efter fikat försöker de jobba på en uppgift som de fått från en annan lärare, men snart är det lunch och de behöver slappna av före maten. Efter lunchen är det bara en lektion kvar, men det går inte att koncentrera sig när man har ätit sig mätt. Handledningstiden efter sista lektionen ägnar elevrna åt att prata med lärarna. Detta skulle anses vara bra om de inte bara berättade svesnka roliga historier (som enligt Monkis inte är roliga alls), utan också talade om något vettigt.
Trots att det är många faktorer som stör eleverna i att arbeta på uppgifterna, lyckas de på något sätt åstadkomma skriftligt svar på lärarnas frågor. 

Men uppriktigt sagt: man behöver inte anstränga sig mycket för att bli kallad "duktig".
Jämfört med den polska gymnasieskolan är detta ett dagis.  Eleverna får leka hela dagarna utan någon tillsyn.
Det känns som om det inte fanns något konkret studieprogram. Det är inte lärarna som bestämmer vad eleverna SKA veta, utan eleverna som bestämmer vad de VILL veta. Man kan säga att skolprogrammet är väldigt "flexibelt".  

En till grej som har chockat Monkis är att man inte använder många böcker i skolan. Källan till all kunskap är Internet. 

I början var Monkis jätteskeptisk till detta sätt att plugga.
Men när hon fick göra ett projektarbete om pedofili lade hon sin ambition åt sidan och letade efer all information på nätet, precis som alla andra gjorde.
Och arbetet visade sig vara jättebra. Det var bara att köra vidare på det spåret!
 
Men jag är lite orolig för henne eftersom hon har blivit  slarvig och lat nu. Och hon behöver vara flitig och jobba hårt för att klara av alla prov som hon ska skriva när hon kommer tillbaka till Polen.

Som sagt kom jag till Sverige i januari 2008. Den nionde. Monkis följde efter mig.
Redan under flyget slog mig en tanke: hon måste ha anat att jag hade tänkt resa för hon tog med sig två tunga väskor. I dem hade hon allt som hon behövde: varma kläder, tandborste och godis.

På något konstigt sätt lyckades hon att ta sig till en folkhögskola, Tärna. Hon hade även en inbjudan med sig!
Då blev jag förvirrad för någonting stämde inte längre. Hur kunde jag ha missat att hon blivit bjuden till en skola i Sverige?!
Hon måste ha planerat den resan i smyg. Jag kände mig lurad. Och dum.
Hade det inte varit jag som ville fly från henne? Hade det varit hon som hela tiden drivit mig och planerat varje min rörelse?
Helt plötsligt rasade min värld.
Det som i många år hade varit en sanning för mig, visade sig helt plötsligt vara min inbillning.

Jag gav upp. Nu var det hon som bestämde och jag följde med.

Jag såg på henne att hon var jätteskraj när hon åkte buss från flygplatsen. Hon var rädd att hennes språkkunskaper inte skulle duga. Hon älskade att leka med ord, att skapa nya överraskande ordkombinationer. Det kunde hon göra på polska. Nu gick det inte längre. Hon kände sig begränsad och osäker i det främmande språket. Hon hade studerat svenska i drygt två år och hon ville utveckla sina kunskaper. Därför kom hon till Sverige. (det var alltså inte jag som planerat vår resa...)

Hon skulle tillbringa fem månader bland människor som hade svenska som modersmål.

När tiden att gå in i internatet var inne, kände hon sig orolig. Samtidigt var hon nyfiken.

"Vilka är det som jak ska tillbringa ett halvt år med?" - tänkte hon medan en vänlig man som var skolans rektor öppnade dörren till hennes rum.
" Kommer de att förstå vad jag säger? Kommer jag att förstå dem?" - oroade hon sig medan hon stod framför folk som satt i dagrummet och tittade på henne.

Hon presenterade sig för alla, fick kvällsmat som hon inte orkade stätta i sig och försökte fatta vad svenskarna, som hon i just den stunden ansåg vara lite vilda, talade om.

De spelade ett sällskapsspel som gick ut på att en person i laget fick beskriva ett ord och de andra måste gissa vad det var för ord. Plötsligt hörde jag henne säga: "förstoppning". Hon kom på ett ord som en av tjejerna inte kunde gissa.
När hon hade sagt det fick hon genast samvetskval.

"Nu kommer de att tänka att jag är knäpp. Jag kan inte ens säga en korrekt mening på svenska, men jag bombar dem med de konstigaste orden."
Ändå försökte hon hålla god min.

Det var roligt i dagrummet, men just nu ville hon vara ensam.
Hon behövde bearbeta hela dagen och lugna ner sig.
Trots att jag fortfarande var sur på henne, började jag tycka synd om henne.
Hon längtade så fruktansvärt. Hon längtade till både det som hon lämnat i sitt land och till det som hon inte kände, till det som väntade på henne i Sverige.

Jag och Monkis har hållit ihop sedan hon kan minnas. Även om jag har någon slags sympati för henne, kan man inte kalla vår relation för vänskap. Hon känner mig inte. Vi pratar inte med varandra. Vi håller ihop eftersom det bara blev så.
Man väljer inte sin familj så som man inte väljer vilken kropp som en vacker dag klistrar sig fast vid en.

På den tiden då jag inte var medveten om att det var hon som planerade varje min rörelse, kändes det irriterande när hon följde efter mig. Steg för steg.
Jag försökte fly från henne några gånger, men hon hängde bara efter mig. Mitt sista Att-Fly-Från-Henne-Försök gjorde jag i januari. Jag kom till Sverige. Hon med, förstås. 
Då gav jag upp mina Att-Bli-Av-Med-Henne-Försök.

Det värsta var att hon hela tiden imiterade mig. När vi en gång hade bytt roller, märkte hon inte att det var jag som apade efter henne. Hon märkte aldrig sådana viktiga saker som vårt rollombyte (nu vet jag att jag aldrig haft någon kontroll över henne), för hon ägnade sig för mycket åt sina tankar.

Hur kan man gå och tänka så mycket?

Hela tiden ställer hon en massa frågor som är helt onödiga, tycker jag. Världens filosofer har funderat över dessa frågor och ingen av dem har fått ett klart svar!
T.ex. en klassiker: Vad är meningen med livet?
Eller: Är människan av naturen god eller ond?
Eller: Finns det något/någon som bestämmer över människan eller bestämmer människan själv?

Jag ser att hon vill tro på någonting. 

Hon åker liksom en gunga: framåt till tron på ett Fatum --- och bakåt till tron på människan som skapar sitt liv. Aldrig stannar hon på en av sidorna. Hon gungar bara.

Komiskt nog tänker hon att svar på hennes obeslutsamma gungande kan finnas i böcker.
Hon tror att hon blir smartare efter att ha läst dem. Hon tror att hon kommer att förstå världen efter att ha fått reda på de andras historier. Hon tror att hon kommer att hitta sig själv genom texter och bilder.
Hon låter sig påverkas av massor av skräp, medan svaret på alla hennes frågor är så enkelt.

Men kanske är det bättre att hon lever i sin söta omedvetenhet och slipper att VETA.

I ett teveprogram som heter Babel sa Kristina Lugn ungefär så:

Bloggkulturen accepterar att man inte håller gränsen mellan det privata och det gestaltade. Det är väldigt farligt. Man skriver bara odistanserat om sig själv. Tyvärr är det oftast tråkigt att läsa andras dagböcker. Saken blir intressant när den blir gestaltad.

Allting stämmer, ändå börjar jag blogga om mina och Monkis' äventyr.