jagochmonkis

Jag och Monkis har hållit ihop sedan hon kan minnas. Även om jag har någon slags sympati för henne, kan man inte kalla vår relation för vänskap. Hon känner mig inte. Vi pratar inte med varandra. Vi håller ihop eftersom det bara blev så.
Man väljer inte sin familj så som man inte väljer vilken kropp som en vacker dag klistrar sig fast vid en.

På den tiden då jag inte var medveten om att det var hon som planerade varje min rörelse, kändes det irriterande när hon följde efter mig. Steg för steg.
Jag försökte fly från henne några gånger, men hon hängde bara efter mig. Mitt sista Att-Fly-Från-Henne-Försök gjorde jag i januari. Jag kom till Sverige. Hon med, förstås. 
Då gav jag upp mina Att-Bli-Av-Med-Henne-Försök.

Det värsta var att hon hela tiden imiterade mig. När vi en gång hade bytt roller, märkte hon inte att det var jag som apade efter henne. Hon märkte aldrig sådana viktiga saker som vårt rollombyte (nu vet jag att jag aldrig haft någon kontroll över henne), för hon ägnade sig för mycket åt sina tankar.

Hur kan man gå och tänka så mycket?

Hela tiden ställer hon en massa frågor som är helt onödiga, tycker jag. Världens filosofer har funderat över dessa frågor och ingen av dem har fått ett klart svar!
T.ex. en klassiker: Vad är meningen med livet?
Eller: Är människan av naturen god eller ond?
Eller: Finns det något/någon som bestämmer över människan eller bestämmer människan själv?

Jag ser att hon vill tro på någonting. 

Hon åker liksom en gunga: framåt till tron på ett Fatum --- och bakåt till tron på människan som skapar sitt liv. Aldrig stannar hon på en av sidorna. Hon gungar bara.

Komiskt nog tänker hon att svar på hennes obeslutsamma gungande kan finnas i böcker.
Hon tror att hon blir smartare efter att ha läst dem. Hon tror att hon kommer att förstå världen efter att ha fått reda på de andras historier. Hon tror att hon kommer att hitta sig själv genom texter och bilder.
Hon låter sig påverkas av massor av skräp, medan svaret på alla hennes frågor är så enkelt.

Men kanske är det bättre att hon lever i sin söta omedvetenhet och slipper att VETA.