Lördag i bergen
I Tatrabergen på över 2000-meters höjd.
Dimman dansar med vinden runt bergstopparna, de få växterna som finns här står stilla och frusna mitt på sommaren. Ju längre upp man klättrar, desto större är tystnaden. Någonting farligt och fascinerande hänger i luften.
Väl uppe på toppen: kroppen darrar av köld, ögonen ser dimman som döljer vackra utsikter bakom sig, läpparna säger: det var inget fint väder idag och tankarna viskar: ändå var det värt att gå hit i 4 timmar.
På vägen ner blir naturen lite vänligare: för en kort stund lyser solen upp hela landskapet. Bergen, dalen och sjöarna ser kungliga ut. Sen kommer molnen tillbaka, men glädjen finns kvar.
Efter hela dagens vandring är hjärtat och hjärnan rena.
Du skriver så fint och närvarande och med så många sinnen, bruden. Jag läste upp det för en vän, som intygade "hon skriver bättre än merparten av Sveriges invånare". Elbow!
Man tackar! :D
Ändå räcker inte orden och bilderna... Armbågisar!
