jagochmonkis

Studerar man filologi, får man räkna med att man för eller senare blir tvungen att  läsa teoretiska texter om litteraturvetenskap. Dessa texter är som sagt mycket teoretiska och handlar om  textanalys, om metoder som tillämpas vid en texts behandling, ibland analyserar de även hur ett verk analyserats eller kommer att analyseras. 

Man skulle kunna tänka att målet med såna texter är att FöRKLARA . Kanske gör de det, men isåfall är det i en så otillgänglig, krånglig och ointerssant form att även de ivrigsta studenterna*  ger  upp sitt sökande efter svaret.  Man kan lungt säga att dessa texter inte klargör någonting. Deras  alltför elokventa författare hävdar bara överlägset sina synpunketr. 

Vilken effekt har  läsningen av de teoretiska texterna ?  Jo, förutom att de flesta  stackars studenterna  blir helt förtvivlade och vet  ännu mindre än de visste innan de börjat läsa texten, förblir läsningen ganska ineffektiv eller resulterar den i bedrövliga  blogginlägg.

Här ett litet avsnitt ur dagens text (Hans Robert Jauss “Den poetiska texten i läsarternas historiförvandling (med Baudeleires >>Spleen << II som läseexempel)”, översatt från tyska av J. Retzlaff)):

I den estetiska varseblivningens eidetiska reduktion kan explikationens reflexiva reduktion, där texten uppfattas som svar på en implicit fråga, i förstone vara suspenderad men ändå verka i den läsning som gör det möjligt för läsaren att erfara språkets virtualitet och därmed världen i dess betydelseöverflöd.

Hjälp!

* Med ordet "studenter" menas här polacker som studerar svensk filologi i Polen; det kan hända att det är bara de som inte fattar vad texten som finns citerad i den nedre delen av detta inlägg  betyder.